Upp/ner

Över ett år sedan. Många gånger tänker jag att jag ska blogga. Bloggen får en att rensa huvudet. Jag har mycket i mitt huvud måste komma ut. Men nä, det har snällt fått stanna kvar. Dagarna är som en jävla berg-o dalbana, o jag som inte ens åker karuseller. Ena stunden bra, nästa dåligt. Märkligt nog verkar folk tro att det är bra när jag tar det lugnt och har det jobbigt när jag har 2miljoner bollar i luften. Sorry, jag funkar inte så, ju fler bollar i luften - desto bättre mår jag. I dag har jag inga bollar i luften, så idag härjar det fritt i mitt huvud. Varför blev allt som det blev? Ska det vara så här? Hur har alla andra det? Skit dem, bara jag är nöjd. Ok! Men jag är inte nöjd. Kämpar för att få huset klart så vi kan sälja o vi kan få röra på oss. Jag tror alltid att det blir bättre på andra ställen. När vi flyttade hit trodde jag verkligen att jag hittat hem. Jag fann harmoni. Livsglädje. Underbar natur att andas i. Precis så som jag vill ha det. 2 år senare - TA MEJ HÄRIFRÅN!! Jag älskar fft platsen, lugnet när jag öppnar dörren, men nä, jag är ingen ensamvarg, tror jag, jag tycker om att ha folk omkring mej. Inbillar mej att jag får mer besök om jag bor i ett samhälle. Troligtvis inte. Men då får man flytta igen. Hade jag inte haft barn hade jag flyttat längre. Men inte byta skola igen på dem. Den delen får vara klar nu.
Tänk om folk visste det jag visste. Jag skulle kunna ge ut en självbiografi. Men vill jag blotta mej så? Varför inte? Jo för att det är saker som inte mina nära o kära vet om. Men jag kan ju skriva om en "vän" :P haha
Läser inte mycket böcker. Nästan avskyr böcker. Men likt en triss - plötsligt händer det - så läser jag en bok. Inget romantiskt dravvel, eller en spännande deckare. Nä, korta kapitel o enkel text. Enkelt för mej är när författaren hoppar lite hit o dit. Man typ skriver som man tänker. Då är jag med. Läste en bok av Martina Haag för länge sedan, mkt lättläst o rolig! Nu sist läste jag Jessica Andersson självbiografi, ganska ok, men nä tråkig, men lättläst.
Alla har en mening med livet. Vad är min mening? Kanske tänker för mycket så jag missar livet? Jag vill ha roligt. Jag har roligt. Men inte hela tiden. Man kan inte ha roligt hela tiden. Jo det kan man visst det! Men jag är begränsad. Jag sitter ensam ute i skogen med mina 2 barn o väntar på att sambon ska komma hem förhoppningsvis varann helg. Ingen av oss tycker det är roligt. Vi vill göra roliga saker. Vi vill göra dem tillsammans, men vi hinner inte. När helgen kommer då J äntligen kommer hem, vil han förstås vara hem o njuta av lugnet. Slippa bilar, dårar, avgaserna. Bara vara, bara finnas. Vara med oss. Men det blir tokigt. Vi vill vara med honom med. Men inte alltid hemma. Vi är hemma hela tiden. Men vi förstår honom. Vi kan bara längta allihopa till den dagen då J får ett jobb på ön. Den dagen då han kan få vakna upp i vår säng. Dricka sitt morgon kaffe i vår trädgård, pussa våra barn hej då på morgonen, fråga dem på kvällen hur de haft det. Då, då kan vi göra något kul tillsammans. Låter som att vi aldrig har kul. Det har vi. Men som sagt, jag får ju aldrig nog av något. Jag tror jag har alfabetes alla bokstäver som diagnos. Så är det....... Eller så är jag bara Emma helt enkelt ;)