måndag 16 juli 2012

Facebook

Facebook är bra. Bra fast ändå dåligt. På fb kan man skriva precis vad man vill. Hur man mår, vad man gör, vad man ätit, vem man älskar, vad man drömmar osv osv. Och ingen vet, mer än du själv, om det du skriver är sant. Där kan du bygga en fasad. En fasad som du vill visa utåt. Jag mår skit bra, jag är skit glad, livet är ljuvligt, jag solar på en rauk o dricker en kall öl med världens finaste sällskap, jag älskar bara älskar honom, i kväll ska vi äta oxfilé med blittan bluttan,  drömmer om kommande resor jag ska göra och bla bla bla... Jag är alltid glad, livet är en dans på rosor. Jo puttsan. I själva verket vill jag bara skrika ut hur mycket jag saknar mitt liv. Eller kan någon bara tala om för mej när det försvann? Så kanske jag har en chans att rätta till saker o ting. Jag vill ha vänner. Riktiga vänner som bara dyker upp oanmälda på fika, som drar med mej ut på skojigheter, som får mej att inse att allt inte är att jobba, sköta barn, handla, diska, laga mat, tvätta, städa, klippa gräsmatta, rensa rabatter mm. Jag har haft sådana vänner. Nu läser jag på fb hur roligt de har. Eller har de lika trist som jag? Har de oxå en fasad som en annan? Är vuxen livet så här urbota tråkigt? Eller gör jag det så tråkigt? Ena stunden är jag så nöjd med livet: Älskar mitt jobb, mina barn, min sambo, vårat hus, vår gård. Älskar att att fixa o dona med hem trädgård. Försöker finna en frid. Försöker koppla. O bara njuta. Så vill jag ha det. Förutom denna stund. Nu vill jag ha vänner o livat. Lite spänning och action runt mej. Varför kan inget vara lagom? Jag älskar lagom. Typiskt svenskt kanske, men skit i det. Lagom är bäst.
Undra om det skulle bli lagom om Jeppe fick jobb på Gotland och kunde bo med oss? Då kan jag njuta när jag vill o dra i väg på äventyr när jag vill. Ja ni, säg det den som vet. Medan jag fortsätter leta svar på alla mina funderingar, så fortsätterjag med mitt glada lyckliga jag på fb!
Jag är en komplicerad kvinna. :D