Så har denna helg gått till sitt slut.
En helg där JEppe varit hemma. Alltid så skönt o ha honom här. Längtar redan till nästa gång hen kommer hem. hem till sin familj. Familjen som behöver honom. Undrar hur långe vi ska ha det så här? Att han bara kan komma till oss varann helg? Fy fan. Nu kan jag förstå de barn som nara får träffa sin ena förälder varann helg.
Sist Jeppe var hemma gick det så bra o säga hej då. Denna gång är det kaos o kalabalik. Jag är ledsen. Försöker dölja för barnen o sväljer gråten. Det bränner i halsen. Max är hysterisk. Går runt o skriker o gråter, bankar o slår. Han vill ha sin pappa hemma. Jag vill ha min älskling hemma. Meya - ja, i dag är hon lugn, det är hon oftast, hon tar det med ro mestadels. Hon kan ha dagar eller kvällar där hon gråtetr o saknar pappa. Kanske är hon för ung för att känna nåt annat? Jag är avis henne. Jag vil oxå ta det med ro. Tänka att han ska ju bara i väg o jobba, o kommer snart igen. Snart. Det där snart är om 14 dagar, då är han hemma 2-3dagar, så är han borta 14 dagar till. Så jävla surt. Så jävla tungt.
Det enda jag vill, vi vill, är att få leva ett normalt familje liv under samma tak. Varför kan inte vi få det? Varför ska det alltid gå emot oss? Varför kan vi inte få vara 100% lycklig???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar